Igår kväll åkte jag och Anders till Per med Rasmus. Som jag trodde så fanns det inget att göra, det var flera saker som fattades honom. Mer än vad vi vet för han fick ett krampanfall, men då var han inte längre medveten så han led inte av det. Jag fanns där och klappade honom tills hans sista andetag. I min tanke som kanske är lite fånig har han hittat Zimon nu...
Det känns skönt att veta att nu finns det inget mer som kan göra ont även om jag så väl vet hur ont det gör i mamma och pappa nu. Det gör ont att förlora sin älskade vän..
"Att dö kan inte vara farligt när livet bjudit på en hårdhänt strid. Att somna in, att bäras bort helt varligt, kan inte vara mer än stilla frid"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja..
Men ni gjorde rätt och nu kan han och Zimon roa sig, pigga och fria från smärta!!!
Stor kram från oss! Vännen
Hej!
Tänker på dig och din familj... Det är så jobbigt när en familjemedlem lämnar jorden. Man fäster sig så mycket vid sina husdjur. Jag börjar fortfarande gråta när jag tänker på Titus. Hoppas att det finns en hundhimmel där de kan leva friska och glada.
Många kramar!!!
Skicka en kommentar