onsdag 12 september 2012

En andra chans

Nu är det många evigheter sen jag skrev något. Har väl inte riktigt haft lusten eller nått behov av att skriva.
Men nu tänkte jag att bloggen skulle få liv igen!

Den 22/8 gjorde jag något som jag funderat, ältat och analyserat i 2½ år. Jag la mig på operationsbordet på Bariatric i Lund och blev GBP-opererad. Allt gick bra även om jag mådde mycket illa först.
Det var en skön känsla att allt var bra men den känslan gick snabbt över.

Den 27/8 vaknade jag med en konstig smärta i magen, men den släppte lite efter en stund.
När Anders kom ner så hade smärtan blivit mycket värre och jag tog en dusch för att se om det lättade. Väl i duschen märkte jag att jag inte kunde röra mig riktigt så när jag var klar där fick Anders ringa ambulansen och jag hade väldigt väldigt ont! Väl inne i ambulansen och på akuten gjorde det inte så ont. Så det hände inte så mycket.
Efter mycket om och men kom en läkare som var mycket trevlig och han hittade vart smärtan kom ifrån. Så det blev röntgen och jag blev inlagd på intagningsavdelningen.
Väl där fick jag diskutera med dom då de inte fattade innebörden av att ha en magsäck som är stor som en tumme. Det går inte att dricka kontrast i mängd av en liter på en timme. Det är vad jag dricker på ett dygn.... Sent på kvällen sa dom att röntgen gett svaret böld. Kändes rätt ok att somna med det.

Så på morgonen när läkaren kom så sa han att han inte såg en böld och att jag va frisk. Jag protesterade och sa att NEJ jag har ont! Efter flera turer fram och tillbaka där de först skulle ha mig att äta sen var det dropp och så kom det specialister och de såg det jag sagt hela tiden. Så vi skulle avvakta några timmar sen skulle de kolla mig igen och jag fick komma upp på avdelning. Anders hann komma och följa med mig innan han skulle till jobbet. Väl uppe på avdelningen kom Anders mamma och var med när läkarna undersökte igen och bestämde sig för att öppna mig igen. Strax efter 19 var det dags att åka ner på operation.
Sen efter det minns jag ingenting på flera dagar!!!
När de öppnade mig visade det sig att både nya magsäcken och anslutningen till tarmen brustit!
Hade man väntat lite till hade jag inte funnits idag!!
Det är mycket svårt att förstå!
Det tog någon dag innan jag förstod hur sjuk jag var, jag hade v-sond i näsan som gick ner i nya magsäcken och tog bort blod, jag hade två drän som tog bort blod från buken, sond i gamla magsäcken som ger mig näring, kateter och flera olika sorters dropp.
Det har varit en hemskt jobbig tid, där det gråtits många tårar både av smärta, orkeslöshet och rädsla.

Men alla som funnits runt mig har varit underbara! Älskade Anders kom och satt hos mig när jag var ledsen, mamma som kom ner och hälsade på och tog med sig Albin hem, svärmor som satt och höll min hand när smärtorna var olidliga och alla samtal, facebook hälsningar och sms.
Efter nästan två veckor på sjukhus fick jag komma hem 5 timmar om dagen hela helgen.
Det var underbart! Fick underbara rosor av Anders, Hedda var utom sig av glädje. På dagen när det var 14 dagar sen jag kom in fick jag komma hem!
Vägen är fortfarande lång, jag har sondmat 14 timmar om dygnet. Men jag mår bra och jag LEVER! Det är jag väldigt tacksam över!

3 kommentarer:

MonasUniversum sa...

Men lilla gumman, vilken JÄVLA mardröm! Du måste ha varit en av 10 000, eller vad nu statistiken är, som råkar illa ut!

Hur mår du nu? Hur går det att äta? Har du minskat något i vikt? Eller ja, det måste ju ju ha gjort.

Gudskelov att det har gått bra, för nu kommer det bara att bli bättre och bättre. Det var din sista sommar som tjock Ida. Tänk på det!

Mona

Torild Smith-Olsen sa...

Kjære Ida, jeg er så glad for at det ser ut til å gå bra med deg nå.
Hadde jeg ikke bodd så langt unna, hadde du nok fått besøk av meg. Jeg har tenkt masse på deg og ventet spent på nyheter om deg.

Maje og Frida hilser også! ;-)

Stoooooor kram fra din norske venn Torild

Anonym sa...

Fy sjutton vad du fått gå igenom gumman*kramar om*
Jag är såååå glad att det slutade lyckligt...//Lotte