Det går framåt

Det går framåt med mig. Det går stadigt nedåt på vågen, det går lagom fort. Bra det!

Jag har börjat jobba och allt är väl som vanligt. Det kändes som om den dagen aldrig skulle komma när jag låg på sjukhuset och insåg att jag varit på gränsen och vänt. Vissa dagar så kändes det som att de kunde lika gärna sagt att jag skulle bestiga ett berg det hade varit lika lätt. Men sakta sakta blev jag bättre!
Det är fortfarande jobbigt att lära sig att äta, men det går och det är bara att kämpa! Det är lite svårare för mig än för andra då jag fick vara utan mat i flera veckor.

Hundarna är det bra med, Hedda är anmäld till utställning. Får väl se hur det ska gå. Roligt att komma ut iallafall!

Första målet passerat

Dagarna rullar på. Jag fick ny medicin idag mot illamåendet. Skönt för det verkar hjälpa. Då blir det kanske lättare att äta.
Fast än har jag inte fått tillbaka nån energi. Testar att göra lite saker och efter det är jag helt slut. Idag rensade jag ut i flera lådor. Somnade gott på soffan sen.

Nu har jag passerat mitt första mål, -15 kg. Nu är det bara resten kvar, en stor rest ;-)

Fri fri fri!!!!

Igår blev jag äntligen av med sonden!
Jag var livrädd innan, det var väldigt svårt att få bort dränen jag hade i bukhålan när jag låg inne så detta gjorde mig helt klart nervös. Jag började med att åka upp till avdelningen jag låg på och lämnade tillbaka ryggsäcken där jag haft sondmaten i. Träffade sjukgymnasten, han var väldigt viktig när jag var som sjukast. Så det kändes skönt att träffa honom precis innan.
Jag kände mig lite skeptisk till läkaren jag skulle ha, han hade varit med på en del ronder när jag låg inne och det jag hört om honom var inte så bra. Men när de höll på med dränen och försöka få bort dom var han med och han var den enda som peppade mig att stå ut med smärtan så lite hopp hade jag ju.
Hann få upp pulsen rätt rejält i väntrummet, fast jag fick komma in innan avsatt tid! Behövde inte vänta så länge på honom, tur det då hade jag hunnit bli ännu räddare. Han var bestämd redan från början att sonden skulle dras. Innan lät det tveksamt. Så det var bara att hoppa upp på britsen och så kom han in igen med en sköterska. Hon började med agrafferna som var glömda sen veckan innan. Sen var det då dags att dra ut sonden. Kändes först som när dränen skulle dras sen gjorde det riktigt ont och sen var den ute! Så underbart att vara fri!!
Nu sak det läka och jag ska få orken tillbaka

Förhoppningsvis sista dagen med sondmat

Jag hoppas verkligen att det är sista dagen med sondmat, jag förstår ju att jag har behövt det för det är inte lätt att få i sig så mycket när man bara får äta soppa och yoghurt. Det går åt mycket energi när man ska läka så mycket inne i kroppen. Lite nervös är jag inför läkarbesöket imorgon men det ska nog gå bra. Bästa svärmor skjutsar hem mig efter! Det har varit flera som frågat om det är nått vi behöver hjälp med och det är verkligen underbart!

Allt är relativt...

Idag är jag trött på peggen i magen (den som ger mig sondmat) Den skaver och är bara i vägen. Men visst allt är relativt, jag googlade lite på GBP som gått fel och insåg vilken tur jag haft! Det finns ju en del som dött, en del som mist ben så jag ska väl egentligen inte gnälla men det kanske jag kan få göra iallafall ;-)

Idag var det en väldigt trevlig överraskning i brevlådan, istället för en krya på dig blomma var det en peng som ska gå till kläder. Tack älskade moster, lillebror och Göran! Jag blev så glad!

Jag försökte få tag på kliniken som gjorde min operation när jag låg på sjukhuset men fick inget svar. Men igår pratade jag med dom, det kändes bra och deras kontakt med mig kommer att vara oftare än brukligt. Det är ju inte deras fel att allt gick åt skogen men det är skönt att jag får extra support!
Det var dock lite skrämmande om hur lång tid hon trodde peggen skulle sitta. Jag hoppas inte det blir så länge för den stör mig verkligen!

En andra chans

Nu är det många evigheter sen jag skrev något. Har väl inte riktigt haft lusten eller nått behov av att skriva.
Men nu tänkte jag att bloggen skulle få liv igen!

Den 22/8 gjorde jag något som jag funderat, ältat och analyserat i 2½ år. Jag la mig på operationsbordet på Bariatric i Lund och blev GBP-opererad. Allt gick bra även om jag mådde mycket illa först.
Det var en skön känsla att allt var bra men den känslan gick snabbt över.

Den 27/8 vaknade jag med en konstig smärta i magen, men den släppte lite efter en stund.
När Anders kom ner så hade smärtan blivit mycket värre och jag tog en dusch för att se om det lättade. Väl i duschen märkte jag att jag inte kunde röra mig riktigt så när jag var klar där fick Anders ringa ambulansen och jag hade väldigt väldigt ont! Väl inne i ambulansen och på akuten gjorde det inte så ont. Så det hände inte så mycket.
Efter mycket om och men kom en läkare som var mycket trevlig och han hittade vart smärtan kom ifrån. Så det blev röntgen och jag blev inlagd på intagningsavdelningen.
Väl där fick jag diskutera med dom då de inte fattade innebörden av att ha en magsäck som är stor som en tumme. Det går inte att dricka kontrast i mängd av en liter på en timme. Det är vad jag dricker på ett dygn.... Sent på kvällen sa dom att röntgen gett svaret böld. Kändes rätt ok att somna med det.

Så på morgonen när läkaren kom så sa han att han inte såg en böld och att jag va frisk. Jag protesterade och sa att NEJ jag har ont! Efter flera turer fram och tillbaka där de först skulle ha mig att äta sen var det dropp och så kom det specialister och de såg det jag sagt hela tiden. Så vi skulle avvakta några timmar sen skulle de kolla mig igen och jag fick komma upp på avdelning. Anders hann komma och följa med mig innan han skulle till jobbet. Väl uppe på avdelningen kom Anders mamma och var med när läkarna undersökte igen och bestämde sig för att öppna mig igen. Strax efter 19 var det dags att åka ner på operation.
Sen efter det minns jag ingenting på flera dagar!!!
När de öppnade mig visade det sig att både nya magsäcken och anslutningen till tarmen brustit!
Hade man väntat lite till hade jag inte funnits idag!!
Det är mycket svårt att förstå!
Det tog någon dag innan jag förstod hur sjuk jag var, jag hade v-sond i näsan som gick ner i nya magsäcken och tog bort blod, jag hade två drän som tog bort blod från buken, sond i gamla magsäcken som ger mig näring, kateter och flera olika sorters dropp.
Det har varit en hemskt jobbig tid, där det gråtits många tårar både av smärta, orkeslöshet och rädsla.

Men alla som funnits runt mig har varit underbara! Älskade Anders kom och satt hos mig när jag var ledsen, mamma som kom ner och hälsade på och tog med sig Albin hem, svärmor som satt och höll min hand när smärtorna var olidliga och alla samtal, facebook hälsningar och sms.
Efter nästan två veckor på sjukhus fick jag komma hem 5 timmar om dagen hela helgen.
Det var underbart! Fick underbara rosor av Anders, Hedda var utom sig av glädje. På dagen när det var 14 dagar sen jag kom in fick jag komma hem!
Vägen är fortfarande lång, jag har sondmat 14 timmar om dygnet. Men jag mår bra och jag LEVER! Det är jag väldigt tacksam över!

Något att tänka på...

fick ett meddelande av min mamma innan idag att en av hennes vänner hastigt gått bort. Det fick mig att tänka efter. Ena stunden är man mitt uppe i jobb, vardag och stress och nästa finns man inte. Det fick mig verkligen att inse att vi måste leva här och nu. Det är inte alltid så lätt när vardagen rullar på, man lever sitt liv och sen så ska man. Men lev nu och idag! Det som kommer imorgon vet vi inget om...
När jag jobbade i Emmaboda kommun gick jag varje dag förbi en tavla, det stod en dikt på tavlan och de orden satte sig fast

Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din.
Gårdagen föll ur dina händer.
Den kan inte få mera innehåll
än du redan har givit den.
Morgondagen vet du ingenting om.
Men dagen i dag har du.
Använd dig av det.
I dag kan du glädja någon.
I dag kan du hjälpa en annan.
Dagen i dag är en märklig dag.
Den är din